yttrandefrihet och propaganda

läste ett gammalt inlägg om “denial of identity“, och på den vägen hittade jag niclas lundblads text “pay per say“.

Europaparlamentet funderar på att registrera och avgiftsbelägga bloggare, att fastställa att vissa är mindre värdiga att producera bild, ljud och text än andra och att reglera hur information ska uppstå, förmedlas och inhämtas.

finlands utrikesminister alexander stubb, säger enligt hbl, angående konflikten i georgien;

– Vi har två krig, det egentliga kriget och propagandakriget. Jämför man ryska och västliga medier blir bilden annorlunda och under mitt besök i regionen fick jag samma känsla av olika informationer. Då jag har läst finländska tidningar efter att jag kom hem har jag frågat mig: var det exakt så här?

hbl är strukturerat på ett sådant sätt att det finns en inneboende logik i att i ovanstående sammanhang (nyhetsartikel) låta bli att reflektera kring yttrandefrihet och propaganda, samt vilken roll eu, stubb och hbl vill ha i det hela. istället kan man läsa lundblads reflektioner kring eu-parlamentets försök att kontrollera internet.

nu kan jag inte veta desto närmare vad stubb tänkt om finländska tidningars rapporteringar gällande konflikten i georgien, men jag antar att han har erfarenheter eller information som får honom att ifrågasätta finländska tidningars uppfattning av skeendena. tack vare internet kan vem som helst fråga sig var det exakt så här? man behöver inte begränsa sig till finländska tidningar, men visst är de värda att tas i beaktande. istället för att enbart förlita sig enbart på utrikesministerns och/eller finländska tidningars ord, kan alla med kontakt till internet ta del av så otroligt mycket mera. utan att ta ställning till vad som hänt eller inte hänt i georgien kan jag bara hänvisa till att t.ex börja på digg.com.

digg (eller google) är inte en aktör på samma plan som en representant för en myndighet eller en tidning – innehållet i digg står utanför diggs kontroll ¹ ², i viss mån, men det är en annan diskussion. tack vare låga kostnader och hög tillgänglighet för att producera och förmedla text och bild över internet, tenderar det att för det första finnas relevant information. sedan möjliggör bl.a. digg, thepiratebay och google att den informationen når de människor som finner den relevant.

det återstår att se ifall eu-parlamentet lyckas kunna kväsa p2p-revolutionen. att på juridisk väg försöka kontrollera vem som får och kan kommunicera ettor och nollor till en positivt inställd mottagare är något jag själv hoppas och tror att är dömt att misslyckas.

facebook, take n

facebook. it’s getting tedious in some respect, yet it fascinates me. reidar wasenius, known for inventing the visual radio – that sucks by the way – has had his profile on facebook shut down. he claims facebook gave him no reason. whatever the case, here’s an example of the enormous influence the owners of facebook has, and will get, should facebook become the de facto standard in communication over the internet. it’s similar to the position google holds, although there are actually decent alternatives.

at the moment though, there is little to prevent you from:

  • communicating through email, instant messaging
  • exchanging information through bittorrent
  • searching on the internet more or less anonymously, without your identity being connected to your searches
  • publishing content on a server, like this blog.

i’m guessing facebook aims to become the tool of doing much of this. if most people were on facebook, it would often be more convenient to use facebook’s built-in system of communicating and publishing content. with microsoft acquiring parts of facebook, they might also intend to compete with google by incorporating a search function into facebook.

as long as facebook isn’t all that important to you it doesn’t matter much whether or not facebook accepts you as a user. but if it becomes as necessary to have an identity on facebook as it is to have a mobile phone number and email adress?

the thing is, if facebook decides reidar wasenius – or any other facebook user – is a persona non grata, there is no way to get back into facebook. now how is that, you say, since it’s simple as hell to register as a user, with a fake name? the answer is as simple: the profile you had before will be matched with the one you create, so sooner rather than later, facebook’s algorithms will have discovered that it has to be you behind the new profile and boom, you’re banned again.

reidar wasenius, bild från digitoday.fi

denial of identity

niclas lundblad skriver om personlig integritet och rätten att hålla samman sin egen identitet. jag fastnade för hans uttryck denial of identity, som han hänför till tankeleken att google skulle välja att returnera 0 sökresultat för ett visst namn.

edit: inlägget är borta, en del kunde jag hitta från archive.org:

Jag håller på att skriva ett papper om personlig integritet, men inte om rätten att kontrollera sina personuppgifter, utan om rätten att faktiskt hålla samman sin identitet i en tid då den produceras av en mångfald av olika källor. Grundantagandet är detta: i dag är bilden av dig beroende av vad en sökning på nätet resulterar i. Du är dina trettio första träffar på Google, men du har ingen kontroll över dessa. Vad betyder det för din rätt till identitet, din handlingsfrihet och din ekonomi? Jag tänkte också utforska ett nytt brott: “denial of identity” – som i princip består i en riktad brusattack mot någon, men som i dag inte är olaglig så länge informationen inte är förtal, eller personuppgifter, utan bara triviala data men i stor mängd.

själv skriver jag aldrig ut mitt efternamn i bloggen – ett semi-lyckat försök att kontrollera vad man hittar och inte hittar om man känner till mitt namn och vill veta mera om mig. det är lyckat bara till den grad jag lyckas hålla bloggen hemlig, för även om jag skulle radera den skulle den återfinnas på archive.org eller i googles cache. i och för sig kunde jag med “robots.txt” be google att inte indexera sidan, men jag har ändå gett upp tanken på möjligheten att kontrollera data som rör sig på internet.

dock. eftersom google idag är synonymt med att söka information på internet, vad gör man om google av någon orsak skulle bojkotta en? visst, det finns andra söksajter som msn search, yahoo, altavista (so 90’s) men:

  • det finns inget självklart andraval efter google vilket gör det svårare att hitta varandra
  • google ger de bästa sökresultaten.

en motvikt till googles maktmonopol kunde vara ett p2p-baserat sökverktyg. ännu finns det åtminstone inte särskilt behov.

i samband med att napster stängdes av fanns ett kortvarigt försök att kringå filtret som påtvingats – man installerade ett program som döpte om alla filer enligt ett visst mönster, så att t.ex. radiohead – creep blev dadiohear – preec. det fungerade en tid men lärdomen var att centraliserade nätverk är sårbara. kopiering av musikfiler, och senare filmfiler, gick med tiden över till decentraliserade system som bittorrent.

i frågan om “rätten” till ens egen identitet på internet befinner sig många i samma båt som vissa skapare av musik, film och mjukvara. att gärna skulle man själv disponera över sitt verk/sin virtuella identitet. vissa strävar till att erövra den kontrollen. själv tycker jag dock det är dödfött att via lagstiftning, hot och andra till buds stående medel kontrollera internet. internet will not listen to reason. återstår att noggrant överväga hur man rör sig digitalt.

jag kommer att tänka på hemlisar. hur jag tänker om hemlisar. berättar jag en hemlis åt någon så accepterar jag möjligheten att den sprids. vilket leder till att jag noggrant överväger om och till vem jag berättar hemlisar. trots lockelsen lever jag hellre i en värld där varje människa inte har kontrollen över vem som kan berätta vad vidare, på nätet eller annars.