denial of identity

niclas lundblad skriver om personlig integritet och rätten att hålla samman sin egen identitet. jag fastnade för hans uttryck denial of identity, som han hänför till tankeleken att google skulle välja att returnera 0 sökresultat för ett visst namn.

edit: inlägget är borta, en del kunde jag hitta från archive.org:

Jag håller på att skriva ett papper om personlig integritet, men inte om rätten att kontrollera sina personuppgifter, utan om rätten att faktiskt hålla samman sin identitet i en tid då den produceras av en mångfald av olika källor. Grundantagandet är detta: i dag är bilden av dig beroende av vad en sökning på nätet resulterar i. Du är dina trettio första träffar på Google, men du har ingen kontroll över dessa. Vad betyder det för din rätt till identitet, din handlingsfrihet och din ekonomi? Jag tänkte också utforska ett nytt brott: “denial of identity” – som i princip består i en riktad brusattack mot någon, men som i dag inte är olaglig så länge informationen inte är förtal, eller personuppgifter, utan bara triviala data men i stor mängd.

själv skriver jag aldrig ut mitt efternamn i bloggen – ett semi-lyckat försök att kontrollera vad man hittar och inte hittar om man känner till mitt namn och vill veta mera om mig. det är lyckat bara till den grad jag lyckas hålla bloggen hemlig, för även om jag skulle radera den skulle den återfinnas på archive.org eller i googles cache. i och för sig kunde jag med “robots.txt” be google att inte indexera sidan, men jag har ändå gett upp tanken på möjligheten att kontrollera data som rör sig på internet.

dock. eftersom google idag är synonymt med att söka information på internet, vad gör man om google av någon orsak skulle bojkotta en? visst, det finns andra söksajter som msn search, yahoo, altavista (so 90’s) men:

  • det finns inget självklart andraval efter google vilket gör det svårare att hitta varandra
  • google ger de bästa sökresultaten.

en motvikt till googles maktmonopol kunde vara ett p2p-baserat sökverktyg. ännu finns det åtminstone inte särskilt behov.

i samband med att napster stängdes av fanns ett kortvarigt försök att kringå filtret som påtvingats – man installerade ett program som döpte om alla filer enligt ett visst mönster, så att t.ex. radiohead – creep blev dadiohear – preec. det fungerade en tid men lärdomen var att centraliserade nätverk är sårbara. kopiering av musikfiler, och senare filmfiler, gick med tiden över till decentraliserade system som bittorrent.

i frågan om “rätten” till ens egen identitet på internet befinner sig många i samma båt som vissa skapare av musik, film och mjukvara. att gärna skulle man själv disponera över sitt verk/sin virtuella identitet. vissa strävar till att erövra den kontrollen. själv tycker jag dock det är dödfött att via lagstiftning, hot och andra till buds stående medel kontrollera internet. internet will not listen to reason. återstår att noggrant överväga hur man rör sig digitalt.

jag kommer att tänka på hemlisar. hur jag tänker om hemlisar. berättar jag en hemlis åt någon så accepterar jag möjligheten att den sprids. vilket leder till att jag noggrant överväger om och till vem jag berättar hemlisar. trots lockelsen lever jag hellre i en värld där varje människa inte har kontrollen över vem som kan berätta vad vidare, på nätet eller annars.