om hur all mat åkte ner i roskisen.

idag är det shortsväder, solen SKINER och jag tog maten ut till bordet utomhus vid arken. knappt hade jag satt mej ner förrän den första getingen nyfiket satt sig ner på min broccoli. juttun är den att jag grips av panik av getingar nära mig. så jag blundade.

när jag öppnar ögonen är den fortfarande kvar och dessutom har dess kompis också hittat min mat. så jag stiger upp, äcklad och panikslagen. sätter mig vid bordet bredvid och läser hbl.

i hbl noteras att venezuelas fn-sändebud kallat bush för djävulen. eller egentligen reagerar jag på att det sägs att fn-församlingen var förstummad och jag tänker, det är ju för helvete samma sak som när bush talar om terrorister. och att kalla någon för djävul associerar i varje fall inte jag lika starkt till undertexten att denne bör utplånas, vilket är fallet med terrorister, så som bush propagerar.

när jag sneglar över till mat-bordet ser jag hela getingsvärmen runt min mat. det är fyra getingar. en svärm. kris. panik. illamående. efter en tio minuter har de fått nog. jag tar min bricka, går in och slänger allt i roskisen. att hej hej.

happy hangover

omgwtflol!!1! vad fork rockade fett på konstens natt!

(ja jag vet, “fett” är mitt försök att hänga med in the lingo)

i'm *still* without a camera, so forgive me for linking from www.fork.fi

winston chill: makes my nipples go *hrrrr*

i’m a sucker for sentimentality: in the end when fork announced that cindy vine, band member for a year, is now performing with them for the last time, i cried. that means tears. half an hour before i thought to myself: who the hell is that?!

and what the hell is an electric guitar doing in fork’s music video “you give love a bad name – i thought the point with fork is that they play a cappella – or are they so fracking skilled that they can imitate the sound? i couldn’t tell.

in any case, i admire people who “can” sing. hence, i adore fork.