Category: 01101001

zeroes and ones can take us there

denial of identity

niclas lundblad skriver om personlig integritet och rätten att hålla samman sin egen identitet. jag fastnade för hans uttryck denial of identity, som han hänför till tankeleken att google skulle välja att returnera 0 sökresultat för ett visst namn.

edit: inlägget är borta, en del kunde jag hitta från archive.org:

Jag hÃ¥ller pÃ¥ att skriva ett papper om personlig integritet, men inte om rätten att kontrollera sina personuppgifter, utan om rätten att faktiskt hÃ¥lla samman sin identitet i en tid dÃ¥ den produceras av en mÃ¥ngfald av olika källor. Grundantagandet är detta: i dag är bilden av dig beroende av vad en sökning pÃ¥ nätet resulterar i. Du är dina trettio första träffar pÃ¥ Google, men du har ingen kontroll över dessa. Vad betyder det för din rätt till identitet, din handlingsfrihet och din ekonomi? Jag tänkte ocksÃ¥ utforska ett nytt brott: “denial of identity” – som i princip bestÃ¥r i en riktad brusattack mot nÃ¥gon, men som i dag inte är olaglig sÃ¥ länge informationen inte är förtal, eller personuppgifter, utan bara triviala data men i stor mängd.

själv skriver jag aldrig ut mitt efternamn i bloggen – ett semi-lyckat försök att kontrollera vad man hittar och inte hittar om man känner till mitt namn och vill veta mera om mig. det är lyckat bara till den grad jag lyckas hÃ¥lla bloggen hemlig, för även om jag skulle radera den skulle den Ã¥terfinnas pÃ¥ archive.org eller i googles cache. i och för sig kunde jag med “robots.txt” be google att inte indexera sidan, men jag har ändÃ¥ gett upp tanken pÃ¥ möjligheten att kontrollera data som rör sig pÃ¥ internet.

dock. eftersom google idag är synonymt med att söka information pÃ¥ internet, vad gör man om google av nÃ¥gon orsak skulle bojkotta en? visst, det finns andra söksajter som msn search, yahoo, altavista (so 90’s) men:

  • det finns inget självklart andraval efter google vilket gör det svÃ¥rare att hitta varandra
  • google ger de bästa sökresultaten.

en motvikt till googles maktmonopol kunde vara ett p2p-baserat sökverktyg. ännu finns det åtminstone inte särskilt behov.

i samband med att napster stängdes av fanns ett kortvarigt försök att kringÃ¥ filtret som pÃ¥tvingats – man installerade ett program som döpte om alla filer enligt ett visst mönster, sÃ¥ att t.ex. radiohead – creep blev dadiohear – preec. det fungerade en tid men lärdomen var att centraliserade nätverk är sÃ¥rbara. kopiering av musikfiler, och senare filmfiler, gick med tiden över till decentraliserade system som bittorrent.

i frÃ¥gan om “rätten” till ens egen identitet pÃ¥ internet befinner sig mÃ¥nga i samma bÃ¥t som vissa skapare av musik, film och mjukvara. att gärna skulle man själv disponera över sitt verk/sin virtuella identitet. vissa strävar till att erövra den kontrollen. själv tycker jag dock det är dödfött att via lagstiftning, hot och andra till buds stÃ¥ende medel kontrollera internet. internet will not listen to reason. Ã¥terstÃ¥r att noggrant överväga hur man rör sig digitalt.

jag kommer att tänka på hemlisar. hur jag tänker om hemlisar. berättar jag en hemlis åt någon så accepterar jag möjligheten att den sprids. vilket leder till att jag noggrant överväger om och till vem jag berättar hemlisar. trots lockelsen lever jag hellre i en värld där varje människa inte har kontrollen över vem som kan berätta vad vidare, på nätet eller annars.

yle på internet

för att vara ett skattefinansierat bolag är inte särskilt skickligt på att tjäna allmänhetens intressen. och allmänheten, det är jag. så hör här.

yles elävä arkisto på internet genomförs på samma premisser som television i övrigt: centralstyrt bild & ljudflöde sänds ut till en stor massa, som reduceras till passiva mottagare. i televisionskontext är detta mer eller mindre ett tvång som följer av teknikens begränsningar, men på internet är det en följd av vilja och värderingar.

enligt vad yles vd mikael jungner idag säger kan vi vänta oss att i framtiden kunna “ladda ner” yles program över internet, en tid efter att de sänts pÃ¥ tv. som en fortsättning pÃ¥ projektet elävä arkisto ungefär. jungner uttrycker sig vidare:

– Leikkimielisesti voisi sanoa, että niitä tallennelaitteita ei tarvita, mutta tässä on nyt kyse pelkästään Yleisradion ohjelmista.

intressant syn pÃ¥ datorer – som vore internet bara en annan kanal för yle att do business as usual. vad jag just ogillar med jungners sätt att styra yle är oviljan att släppa kontrollen över det material som yle med skattefinansierade medel en gÃ¥ng har producerat. det kan vid en första anblick lÃ¥ta paradoxalt eftersom de sänder repriser pÃ¥ tv och i viss mÃ¥n även tillgängliggör egenproducerat material pÃ¥ internet. men som elävä arkisto är ett levande exempel pÃ¥, försöker yle simulera en televisionsliknande kontext, där yle fortsättningsvis styr flödet av det audiovisuella som skenbart flyktigt uppenbaras pÃ¥ en skärm. vad yle gör är att aktivt (genom val av medieformat som stöder drm) förhindra att materialet sparas pÃ¥ datorn. det mÃ¥ vara en kamp mot väderkvarnar, men själva strävan känns fel.

i grund och botten antar jag att det handlar om att yle vill fortsätta kontrollera spridningen av allt material de en gång producerat, vilket ger dem möjligheten att få ekonomisk vinning även i framtiden. men det finns inte ett tekniskt eller ekonomiskt hinder för yle att tillgängliggöra egenproducerat material i högupplöst videoformat och låta spridningen ske mer eller mindre gratis med hjälp av bittorrent.