men jag börjar här: usch. usch usch usch. jag satte mej ner vid datorn i föreläsningsrummet under pausen och började en post med titeln “vasa. och sÃ¥nt. och sÃ¥nt“. sen avbryter mej nÃ¥gra frÃ¥n klassen med “vet du om att vi ser allt du gör för projektorn visar det pÃ¥ väggen?” det kändes SÃ… pinsamt, tur att inte klassen var fylld med mig, dÃ¥ skulle alla ha njutit av situationen tills jag loggade ut, och SEN berättat.
i varje fall. det här ÄR inte min dagbok, (tack tack tack för att messenger av nÃ¥n orsak inte gick att starta), sÃ¥ jag kan väl lugna ner mej nu ren. min dagbok heter hello kitty och har slipade metallrosa pärmar. min blogg heter thomas och här tecknar jag, typ. här mÃ¥lar jag graffiti. här skriver jag i marginalen. det här är mitt “vad-jag-vill-häfte” i ny tappning. här är ett självändamÃ¥l.
jag läste i gunnar norrlunds medhavda bok “rädslan för närhet” eller var det “psykoterapi med par“, – hursomhelst – ett citat om att vara av kärlek med en annan; att ge ord för sina känslor nu och nu och nu tillsammans med den andra. att känna sig trygg i det och göra det för sin egen skull, och kanske tar den andra emot vad man uttrycker, men uttryckandet är ett självändamÃ¥l. sÃ¥ ocksÃ¥ nu, här. jag är av kärlek med mina egna ord. kanske är de min motsvarighet till narkissos vattenhinna.
det här är en post som handlar om min blogg. en meta-post, och nu är jag meta-meta. det är jag säkert inte alls, jag bara tycker om meta. MIN BLOGG.
den har tre kanter/
tre kanter har min blogg/
och har den ej tre kanter/
så är den ej/
min blogg!
