för att se usa-finland. det blev inte så.
pÃ¥ akuten vid st görans gör sig fredagen gällande. poliser ledsagar halvt ihjälslagna män i rullstol och sjukhussäng. jag känner mig felplacerad men ändrar Ã¥sikt dÃ¥ jag stunden senare blöder pÃ¥ brits – trycket i muskeln har med tjock nÃ¥l mätts till 65 pÃ¥ en skala där gränsen för rekommenderad operation gÃ¥r vid 55. en sjukskötare som tar blodprov skämtar om att hon är vampyr och om en flicka som en gÃ¥ng kom till akuten och enträget ville tala med läkare göran. “det stÃ¥r ju göran pÃ¥ skylten”. när jag är rädd skrattar jag ohämmat Ã¥t ocksÃ¥ dÃ¥liga skämt.
morfin erbjuds snabbt men jag ryggar tillbaka och tar emot först efter röntgen. ironiskt att jag hela veckan kvidigt om att fÃ¥ knarka men avböjer första gÃ¥ngen chansen ges – lagligt och under kontrollerade förhÃ¥llanden därtill. känns konstigt att ta morfin för en smärta som pÃ¥gÃ¥tt i över en vecka. varmt i nacken, känner mig tung. mÃ¥nga människor omkring, de flesta vill veta vad som hänt. ingen har tid för förklaringar längre än det tar för mig att byta skjorta, säng eller forslas till nästa rum.
narkosrummet. spännande lampor, vänliga människor. mera morfin, 100 ggr starkare. jag får svårt att avgöra var jag börjar och slutar. blommigt varmt vatten hälls på mina känslotrådar över hela kroppen. jag förstår varför. mat och magsyra skall sugas ur magsäcken med en slang genom näsan. trots morfinet och bedövningsgel i näshålet gråter jag. smekande hand vid axel och kind hjälper mer än allt annat.
innan narkosen mesar jag ur totalt. “jag vill bara att om nÃ¥nting händer fast jag vet att ingenting händer för det gÃ¥r säkert hur bra som helst men om det skulle hända nÃ¥got sÃ¥ säg Ã¥t peik som är närmast anhörig ni har numret pÃ¥ pappret att jag tycker sÃ¥ väldigt mycket om honom.” när narkosen ges räknar jag högt men slutar vid 6 för det är sÃ¥ trÃ¥kigt och övergÃ¥r till att beskriva vad jag ser och känner. “taket hänger kvar och lampan är fin. min kropp känns som tidigare. nÃ¥nting kryper upp längs med armen! nej jag vill inte än”. nÃ¥got som inte behöver händer drar mig ur medvetande. jag grips av dödsÃ¥ngest alleles innan jag försvinner. jag hinner inte ens registrera att mina ögonlock sluts.
pÃ¥ morgonnatten känner jag mig kissnödig och smärta i benet. människor omkring. jag kommer och försvinner. en röst (inte min!) frÃ¥gar om smärtan pÃ¥ en skala frÃ¥n 1-10. jag tror jag säger 7. mera morfin. det är populärt här. suddigt men behagligt. jag förstÃ¥r att jag har det bra. bredvid mig hör jag gollum vrida sig i plÃ¥gor. jag kommer närmare min kropp. talar, men minns knappt. har en syreslang i näsan. fÃ¥r en anti-blod-koaguleringspruta i magen. med ultraljud mäts min urinblÃ¥sa. den är fylld och jag bör kissa. ligger 3h med plastdunk mellan benen men kissimpotensen är total. sÃ¥ kalle med finsk bakgrund och gay manér tar tag om min penis och trycker vant in en sugrörstjock slang genom urinröret ända upp till urinblÃ¥san. vill ni kanske läsa meningen igen? tsch…det rinner. 650 ml. jag känner mig som en drogad sjöko.
avdelning 34. lördag morgon. jag vaknar och somnar om vartannat. tuggar smörgås och vaknar med mat i munnen. fascinerande. dagen metro-tidning ges åt mig. lycka! hur jag än anstränger mig faller färgen och ramarna obönhörligen
in i bokstäverna och tidningen smälter i mina händer. frustrerande. jag lär mig så mycket som att joey i friends får en egen show. inte ens då luras jag att tro den kan vara bra.
lördagens misslyckade bragd var att pÃ¥ kryckor ta sig till hissarna för att skicka sms. total sträcka: 2x20m. förmÃ¥ga i relation till uppskattad förmÃ¥ga: 30%. i en hastighet av makalösa 3m/minut hasar jag fram längs med korridoren och hinner möta de flesta minst en gÃ¥ng, inklusive tvÃ¥ nya skötare som följer mig till hissen. jag blir yr, sätter mig ner pÃ¥ en stol och visar med fingrarna att jag vill kräkas. viskar “genast” och spyr i en roskis som mirakulöst hunnit i vägen. sen somnar jag omedelbart i skötarens famn. och sÃ¥ där hÃ¥ller det pÃ¥, hela dygnet. jag vaknar, gör nÃ¥got och somnar mitt i.
idag söndag möttes jag av kommentaren “du har fÃ¥tt dina ögon tillbaka”. och sÃ¥ fick jag höra att dom har plockat bort mat frÃ¥n min mun igÃ¥r vid frukost, lunch och middag eftersom jag bara hölls vaken korta stunder. det känns som om dom skrattar lite Ã¥t mig ocksÃ¥. men annars gÃ¥r det bra. jag mÃ¥ste ligga i sängen. jag kan inte sluta skriva, för vad ska jag sen göra? *lÃ¥tsas som om jag inte hade kapitlet om djupintervju i väskan*