Monthly Archive for January, 2007

ett stort steg för mig, mänskligheten kunde inte bry sig mindre

Published on January 31, 2007 in små saker.. 3 Comments

i korridoren på väg till min kämppä finns det en trappavsats på 6 trappsteg. i flera månaders tid har jag roat mig med att försöka hoppa över så många som möjligt, men det har aldrig lyckats med mer än 5, dvs till det näst högsta trappsteget. men så igår, efter långt impuls-möte, fick jag oväntat en känsla av att NU!

och så, hipp hopp happ flög jag över alla 6 trappsteg som värsta häcklöparen!

trappsteg

fast fortfarande önskar jag mej mest nyckeln till invahissen på vänster sida.

märkligt samband

Published on January 24, 2007 in floating attention and små saker.. 7 Comments

sen december, då statusen på mitt hese-bonuskort sjunkit från guld till silver, har mina hesebesök blivit allt mer sporadiska. och nu har jag märkt ett samband – när jag äter på hese får jag huvudvärk dagen efter.

hese

kanske var det så att jag tidigare åt såna kopiösa mängder fett och socker att den där krabbisen aldrig hann komma. som med alkohol, det krävs att man vänjer sig vid det. men också spriten är jag känslig för. eller som jag får höra ibland:

det är skönt att det i dagens värld ännu finns ett riktigt billigt nöje: att supa thomas under bordet.

hej hej igen och hejdå

Published on January 23, 2007 in fragment. 0 Comments Tags: , .

typ 74 av 136 f.d. lärkan-elever från 1996-1999 träffades alltså förra lördagen.

lärkan

  • oj. vad många jag glömt att jag haft roligt tillsammans med!
  • oj. så vi grupperar oss som tidigare. (men jag saknade henkka i bordet så de tre bockarna bruse hade återförenats)
  • oj. samtidigt som träffen väckte många känslor kändes det tomt på något sätt. vem bryr sig om vem? det är förstås ingen som säger att man måste bry sig om någon, men det slog mej att i tre års tid var vi alla gymnasieelever i samma skola och jag bryr mig ganska lite om de allra flesta. visst, vi sammanstrålade sådär random. visst, det var bara 3 år och visst, man träffar ju så jävla många människor under livet att det helt enkelt inte går att bry sig om de flesta. men det känns ändå lite tomt.